Smågodisnostalgier.

Jag tar en sån, två såna och...nej förresten, bara en sån och sen två av den sorten - hur mycket är jag uppe i då? I handen hade man en 5-krona om man hade tur, annars kom man långt på 2 kronor också. Det fanns ju gott om 1 öres-godis.

Man stod på tå och försökte se in i kioskfönstret. Vilket inte alltid var lätt eftersom jag var kort i rocken även som liten. Så att navigera kiosktanten fram till rätt smågodis var inte det enklaste.

Oftast plockade hon med fingrarna och endast ibland, med en pincett. Men vem brydde sig?

På Smultronstigen var vi två 5-åringar som hette Helen med exakt samma efternamn. Lösningen blev StorHelen (hon, lång, blond) och LillHelen (jag, kort, brunett)...

Vi slog ofta följe bort till kiosken. Hon köpte mest Malboro till sin mor och jag godis.

Sen var det bara att hoppas att hennes storebror med kusiner inte skulle stoppa oss i skogpartiet. Hade vi tur kunde vi muta oss igenom men några godisar...

Finns tydligen en fangrupp på facebook för detta smågodisfenomen!

Där skulle jag gå med om jag hade ett konto.