En gång i livet...

...och aldrig mer. Med tanke på hur länge man stod i kö.

Det var alltså Elyséepalatset som stod på agendan denna septembersöndag.

Vågar inte säga hur länge jag stod för då anses jag som lite mindre vetande.

Men med tanke på hur många som gjorde samma sak i helgen, 

är det lätt att konstatera att många är lite smått svaga i huvudet.

Eller så är det just det där kittlande att ha varit i maktens högborg om så bara för en timme.

 Kön var så lång att den fortsatte runt parken ut på Champs-Elysée.

 Lite underhållning hade vi emellanåt. Megahästar med sina Garde Républicaine.

Annars klarar man sig bra med en flaska vatten (dock inte för många klunkar med tanke på toasituationen), några mackor och en bok i kön.

Så äntligen såg man ingången. Alla fick gå igenom "flygplatskoll" men röntgenapparaten funkade ej utan poliserna sökte noga igenom för hand. Därav den långa väntetiden...

Väl inne i parken var det ytterligare kö...

 Jodå..så att....till sist var man nästan framme. Lite stel i benen men allmänt glad.

 Överallt i parken fanns dessa vita övervakningssensorer eller vad det var.

 När jag så äntligen kom in blev det nästan pang rakt in i biblioteket. 

Stället där Sarkozy och hans föregångare tagit sina officiella foton vid tillträdandet.

Såg förresten på TV i kväll att han och frun varit ute och hälsat på de första hugade besökarna. Som för övrigt stått i kön sen kl 5-5.30. 

Osis för mig...

 Festsalen med uppdukat bord tog faktiskt lite andan ur en.

Tittar man noga på kandelabrarna har varje ljus en liten glashätta för att de inte ska rinna. Fiffigt.

 Låtsades att detta var mitt kuvert.

 Menyer från tidigt 1900-tal tror jag.

 Varje tisdag kommer alla Sakos ministrar hit på möte.

Salen kallas "Ambassadörens mottagningsrum".  

Här kanske Viktoria och Daniel satt och drack te i våras?

 Nicolas Sarkozys arbetsrum.

 Mycket att titta på.

Här ringer han säkert sin kompis i Berlin, Angela Merkel.

Utsikt över innergården från andra våningen.

Det var värt varenda minut i kön kan jag säga.

 TV var såklart med och filmade. Detta kallas "Les journée du patrimoine" och hålls en helg i sept varje år i många av Europas länder. Då öppnas institutioner, kulturmärkta byggnader mm för allmänheten.

 Så fint igenomtänkt.

Jag sände de ansvariga en varm tanke när jag kom ut på gården.

 Här också kom det en tacksam suck.

 Voilà. Nästan färdig med visiten. Hade svårt att gå därifrån.

 Au revoir alltså.

Efter att jag varit en halv dag på detta ställe kunde jag bara promenera över gatan till inrikesministerns hus.

Tack och lov, ingen kö men heller ingen rätt att fota så där blev det nada. Vackert var det iaf.

Jag vilade verkligen ej på hanen, utan var förbi fler ställen i helgen, men orkar ej blogga om det i kväll.