När jag blir gammal....

Någon gång i livet, troligtvis på min ålderdom, om jag får nåden att leva så länge, ska jag skriva en avhandling om METRO-BETEENDE-VETENSKAP.

Metro (tunnelbanan här i Paris) är ojämförelsevis det smidigaste och snabbaste sättet att ta sig fram här i stan. Det är bäst att säga det först så att ingen missuppfattar min kommande reflexion. Det är ju mer visuellt att åka buss eller taxi (som faktiskt är billigare än i Swe). Det finns spårvagn också men dessa linjer går i utkanterna av stan.
Men åter till allas våran hatkärlek: metron, där en hel del situationer kan uppstå.

Just det faktum att du ställs tillsammans med så många människor som du ej känner och det kan vara riktigt, och då menar jag riktigt, tätt ibland. Man känner av lukter och odörer rätt tydlig kan man säga. Du kan finna dig själv stå med näsan i någons navel, pannan i någons armhåla eller varför inte som i morse; din lugg liggande på grannens tidningssida.
Du har det klart lättare om du är över medellängd alltså.

Under avdelning "Metro med Tillbehör" finns också en del att notera. Män, ja det är ofta män som kommer in i en välfylld vagn med paraplyet horisontellt. HORISONTELLT. Onödigt att utveckla scenariot ytterligare.

Människor med ryggsäck är också ett fenomen. De har liksom inte förstått att de har större omfång än vanligt och rör sig därefter. Därför får man ofta ryggsäcksknuffar. Kunde inte hålla mig häromsistens utan "låste" en kille. Han svängde konstant runt på kroppen och därtill sin säck. När han sen ställde sig jämte mig mot en vägg, tryckte jag upp axeln och låste ryggsäcken mot väggen. Sen rörde han inte en fena. Även om han försökte. Ja, jag vet...borde inte...men man är inte mer än människa.

Finns fler exempel och man upphör aldrig att förundras över människors beteenden eller snarare icke-beteenden.
Därmed inte sagt att man själv är oklanderlig....se ovan....hrrrm.

Som ny i stan, var blicken alltid vaken och man "scannade" av folket som satt runtomkring dig. På morgontåget sitter folk mest och sover, stirrar framför sig eller läser en bok/tidning. Nu, efter drygt 2 år gör man likadant, försöker liksom stänga ute alla synintryck (speciellt på morgonen). Är det stan som gör en sån?

Likadant är det med människor som rusar/skenar nerför trappan för att hinna kasta sig på ett tåg, som för övrigt redan är överfullt (men who cares?!)allt för att tjäna 2 minuter som man annars hade fått vänta tills nästa tåg kommer. Dessa betraktade jag med en lätt skakning på huvudet men nu....nu är jag nästan likadan. Inte för att jag hoppar över kroppar för att komma fram men det händer att jag springer och är lite nöjd för att man hann med.....Är det stan som gör en sån?

Intressant värld är det i alla fall, där under jorden.


Fortsättning följer.....kanhända.