Parisnöje: ÅKA BIL.

I helgen var jag och några vänner ombord på en båt som ligger förtöjd på Seine, inte långt fr Eiffeltornet.

Det var en kulinarisk mässa som sålde allt vad Frankrike är känt för.

Vi stannade dock inte ombord för att äta, utan åkte till en italiensk restaurang i 16:e arr. Lika fantastiskt god pasta som Vapiano i Stockholm (och som denna månad slår upp sin första Parisrestaurang i La Defense). En i sällskapet pratade italienska med ägaren, som passade upp oss så svettpärlorna glänste.

Vid 23-tiden var det nästan bara vårt sällskap kvar. Då slet han fram dragspelet och började sjunga smäktande sånger som förde tankarna till Lady och Lufsen. Han hade årets vibrato kan jag säga.

Under hemfärden tryckte vi in oss 4 st i en liten Hundkoja (som f.ö stod parkerad på ett övergångsställe, et alors??) där även jag, som inte är så lång i rocken fick sitta dubbelvikt.

Var dessutom en av få som tog på säkerhetsbältet... och det tjänade också ett annat syfte: Bilen hade noll stötdämpare så bältet hjälpe till att inte konstant slå huvet i taket. Kunde dock inte undgå känslan att rumpan strök utmed gatstenarna...

På detta sätt skumpade vi fram i Parisnatten. Under ivrigt torkande av de immiga rutorna åkte vi Champs-Elysée, Ecole Militaire, Louvren, Marais, Bastiljen mm mm mm.

En känsla av att bilåkande är lyx infann sig. Dessutom kom minnen från en tågluff (från förra århundradet) med 2 döläckra fransoser som guidade runt oss i stan, i deras blåa cab.

Det som grep mig lite extra var när vi körde förbi Place Vendome och såg hotell Ritz där Lady Di bodde sista natten samt när vi åkte i tunneln under Pont d'Alma där hon omkom (vid den 13:e betongpelaren enl. mina vänner).

Här är det lilla åbäket där motorn dog vid varje rödljus. Det var därför man inte alltid behövde stanna, enligt chauffören...